Ett sista inlägg « Irma Holm

Ett sista inlägg

Jag har alltid haft turen att ha min mormor nära. Mitt första år bodde vi till och med i samma port.

Minnena från alla besök hemma hos mormor är fyllda av kortspel, lässtunder i fåtöljen och kakor i en återanvänd plåtburk som aldrig tog slut. Varje jul vek hon varsamt ihop de julklappspapper som inte redan var sönderrivna och sparade till nästa gång det var dags för presentinslagning.

För 6 år sedan klarade hon sig inte ensam i hemmet längre. Det var ett tufft nederlag för mormor. Men, som så många gånger innan, lyckades hon skapa något positivt av denna stora förändring. Ständigt deltagande i de dagliga aktiviteterna och långa samtal tillsammans med personalen på avdelningen. Favoriten var såklart bingo och jag tror banne mig inte att hon förlorade mer än fem gånger.

Hon gillade att skriva i den här bloggen. Få berätta sin historia och sin vardag. Alla fina kommentarer från alla håll och kanter värmde och uppskattades djupt. Det blev ju också en rätt stor publicitet runt ”en av de äldsta bloggarna i Sverige” och under en period kunde man till och med springa på en journalist inne på hennes rum. Jag tror aldrig riktigt att hon vande sig vid uppmärksamheten, men innerst inne tyckte hon att det var häftigt.

Min mormor, Irma Holm. Gifte sig med sin livs kärlek, fick 4 barn, väldigt många barnbarn och ännu fler barnbarnsbarn. Hon levde genom 2 världskrig, tragedin att förlora sin man och erkännandet vid 92 års ålder att hon inte riktigt klara sig själv på egna ben längre. Ändå har hon alltid hittat tillbaka till en frid och en tillvaro där hon varit lycklig.

Tidigare denna sommar blev mormor väldigt trött. Orken fanns inte kvar och sängen blev tillflyktsorten. Hon förklarade för mig att hon var klar nu. Jag sa till henne att det var okej och att jag förstod. Jag frågade henne för några veckor sen om hon var lycklig. Tårögd och med ett leende på läpparna svarade hon tveklöst ja.

Lördag morgon den 1:a augusti fick min mormor fridfullt somna in. Nu dansar hon på molnen tillsammans med morfar, sin stora kärlek och håller ett vakande öga på sin familj.

Vi vill framföra ett varmt tack till all personal på Björkgården i Solna och speciellt tack till Katarina.